En tung ”klump” att hata – och älska

Jägarflån, Rommamäk i sydvästra Malungs finnmark.  De första spejarna börjar visa upp sig, likt segelflygplan kommer de glidande på den enorma Jägarflån. De här första orrtupparna skall se om kusten är klar -  det de inte kan veta  är att den galne "värmlänningen" är tillbaka efter cirka fem års frånvaro.

Från vänsterTikka M690 Semi Sporter 6,5x55,
Remington 700 VSF 22-250 Remington och
Remington 700 VTR 22-250 Remington

Denna gång skall en ny varmintbössa testas och även en ny kaliber skall hårdgranskas. Tupparna slår ner vid en av tallarna mitt på mossen, måste nu smyga fram cirka 400 m innan jag kommer in på ett acceptabelt skjutavstånd för min 22-250 Remington. Slår bösspipan flera gånger i bakhuvudet på min ansmygning, svär ve och förbannelse över denna tunga klump jag tvingas bära på.

Framme, på cirka 250 meters avstånd lägger jag mig ner i snön. Och i snön formar jag  min egen skjutbänk så att vapnet ligger absolut stilla. Kikaren står på 25 ggr förstoring när jag siktar på den av gammeltupparna som ser mest ovaksam ut. Skottet går och tuppen lämnar trädet likt en tom papperspåse som sakta faller ner mot den snöklädda mossen.

Jag skäms nästan lite för att jag under jakten låtit min ilska hagla över det tunga varmintvapnet. Orrtuppen som ligger i snön är ännu ett bevis på konstruktionens överlägsenhet när det gäller att leverera precisionsskott.

När skottet går - då välsignar jag precisionen"

Ja, varmintvapen är synonymt för mig med en massa klagan och stånkande - ända tills skottet går, då välsignar jag vikten och framförallt precisionen.

Kärt barn har ju många namn, några är varmint och sporter. I USA  var man tidigt ute med att göra modeller med en lite tyngre pipa och grövre kolv. Vikten gjorde att man klarade av att skjuta hundratals skott under en varmintjakt, utan att känna av rekylen, och pipan blev naturligtvis inte lika het som på en standardstudsare.

Jag har under åren ägt några varmint och sporterstudsare, och inte en enda gång har jag blivit besviken på precisionen. Ja, min Sako Varmint i kal, 243 Win blev inte skogsklar förrän jag åtgärdade trycket och plastbäddade rekylklacken, men sedan kvalade den in som en fågelkaliber av rang. Den levererade därefter serie efter serie runt en femtioöring på 80 m.

Två stycken Ruger KM77 VT Mk 11 Varmint har stått i mitt vapenskåp. Den ena visade en vapenhandlare i Karlstad upp för mig vid ett besök för cirka tio år sedan, och genast var den min. Maken till "out of the box"- bössa får man leta efter, kalibern var 243 Winchester. Den andra Rugern i kal 22-250 Rem. har min granne köpt av mig, och nu plockar han ner den ena orrtuppen efter den andra.

Just nu när du läser dessa rader har jag två  "tunga" modeller i mitt vapenskåp. Remington`s bidrag i skåpet är en urtjusig 700 VSF i kal. 22-250 Rem. Vapnet skjuter mycket bra med rätt laddning. Kalibern är lite stingslig med laddvikt och friflykt på kulan. Den tycks också inte ”äta” allt jag ger den i kulor. Väntar med spänning på, när jag kan lägga vantarna på ett gäng nya 3,6 g. helmantelkulor från Norma och få laborera fram en lämplig toppfågelladdning, tror inte att grabbarna på Norma släpper något som inte fungerar tillfredställande.

Den andra "klumpen" är en Tikka Semi Sporter i nationalkalibern 6,5x55.  Den skjuter med allt jag matar den med, det kan vara lätta varmintkulor från 80 grain till tunga på hela 160 grain. Har inte hjärta att sälja den för att testa en ny T3 Varmint.

Ett jägarliv utan en välskjutande varmintstudsare i mitt vapenskåp, är ett torftigt jägarliv. Visst, jag fortsätter att träta och även förbanna mig själv när jag släpar på en tung ”klump”, men jag älskar vikten när det är dags att skjuta. Gör jag mitt jobb, så vet jag att bössan gör sitt.

Är du ute efter en ny studsare för bockjakten, eller varför inte till smygjakt på höstrusiga orrtuppar -  titta då på en varmintstudsare!

Sven-Erich Qvick