En liten flicka har blivit biten av en varg i Lycksele djurpark. Enligt djurparkspersonalen har flickan medvetet stoppat in foten och handen innanför stängslet. Men enligt pappan lyckades vargen tränga ut huvudet under stängslet och bita tag i flickans fot.

 

Ord står alltså mot ord när vi så här i efterhand försöker reda ut vad som egentligen hände.

 

En sak är dock säker: Här ser vi att vargar med onormalt beteende är farliga för människor. Djurparksvargar är inga vilda vargar, de hyser ingen naturlig rädsla för människor, de går inte undan, de är helt opålitliga.

 

Därför är det så viktigt att vi snabbt tar bort ”vilda” vargar som börjar uppträda onormalt och som snokar mat runt stugorna lång inne i byarna. De här vargarna har också mist sin naturliga skygghet och kan självfallet gå till angrepp mot människor.

 

Låt oss slippa sådana situationer. Så ta med händelsen i Lycksele i bedömningen nästa gång som beslut ska fattas om skyddsjakt på ”vargar med onaturligt beteende”!    

 

Kommentera? Mejla bo.svensson@jaktidag.se

 

 

 

Här kommer Gösta! Det är han som ska ersätta gamle Ruff i älgskogen uppe i norra Värmland.

 

Gösta har hunnit bli elva veckor nu. Han kallas ”Rövar´n” – gissa varför … Full fart hela dagen, kavat, inte rädd för fan själv.

 

Hans far kallas Zlatan. Och han är precis lika elegant, lika stark, lika kaxig och har samma vinnarskalle som sin namne, fotbollsstjärnan från Rosengård.

 

På mödernet har Gösta en del riktigt grymma finska björnjägare, så jag hoppas förstås att lite av rovdjursskärpan har gått i arv.

 

Precis som alla andra gånger förut när en ny jämthundsvalp kommit i huset, hör jag inne i huvudet det där tunga, dunkande ståndskallet som gör löshundsjakten på älg till den mest fascinerande jakt som finns.

 

Nu är det bara att fostra och träna – och hoppas på att allt ska fungera när det blir allvar!

 

Kommentera? Mejla bo.svensson@jaktidag.se

Riksdagen har beslutat att genetiskt friska vargar med östligt ursprung ska införlivas med den svenska vargstammen. I första hand ska naturlig invandring underlättas och i andra hand ska det bli tal om aktiv utplantering. Under en femårsperiod handlar det om att 20 ”östvargar” ska in i landet.

 

Naturvårdsverket har fått i uppgift att först ta fram kriterierna för vilka områden som är lämpliga för utsättning och sedan vilka platser det kan bli tal om.

 

Nu har Naturvårdsverket kommit med en lägesrapport, där verket redogör för arbetet med att hitta lämpliga områden. Där kan man bland annat läsa att vargar skall utplanteras i närheten av befintliga revir, så att de har möjlighet att fortplanta sig. Något som låter ganska självklart.

 

Men frågan är vad folk som bor i vargområdena säger om att få ännu fler vargar inpå husknutarna? Här har jägarorganisationerna fått order om att ”inom ramen för det allmänna uppdraget påbörja arbetet med en lokal förankring av processer med flytt och införsel av vargar.” Sannerligen en delikat uppgift … Grattis!

 

I rapporten framgår också att man ska akta sig för att släppa ut vargar för nära renbeteslandet eller Norge – för kommer vargarna in där, då är risken stor att det smäller … Det talas om en buffertzon på tio mil. Något som borde glädja jägare i norra Dalarna, västra Värmland och norra Dalsland, deras marker hamnar ju inom denna buffertzon. Värre blir då läget längre österut, förstås.

 

I rapporten talas om att det ska finnas ett tillstånd från markägarna där vargar ska släppas. Detta är riktigt smart formulerat. Här kan alla mindre skogsägare känna sig delaktiga, de kan helt enkelt neka utsättning. Men grejen är den att de aldrig kommer att få en chans att visa sitt missnöje och obstruera, de blir nämligen aldrig tillfrågade!  

 

Platserna där utsättningarna ska göras kommer alla att ligga på marker som ägs av staten eller de stora skogsbolagen. Och de ser gärna att det blir gott om varg på deras områden, så att älgstammen går i bott och betesskadorna minskar. Här är en bra älg en död älg.

 

Naturligtvis blir det mycket spännande att läsa nästa lägesrapport från Naturvårdsverket, för den bör innehålla konkreta förslag på utsättningsplatser.  

 

Kommentera? Mejla bo.svensson@jaktidag.se

 

 

 

När man så småningom räknar in de valpar som fötts under våren är kommer det att visa sig att antalet vargar är för stort, maxantalet är då passerat med råge. Jakt måste alltså till även kommande vinter!

 

Men, men … Vi har ett riksdagsval här i höst. Om vi då får en röd-grön regering blir det med all sannolikhet inte tal om någon vargjakt. Då kommer vargstammen att få växa fritt och okontrollerat.

 

Därför poängterar jag – än en gång – hur viktigt det är att vi jägare tänker till en extra gång innan vi stoppar valsedeln i urnan i september! 

 

 

Ja, så var det dags för det svåra valet igen. Den gamla jämthunden är snart pensionär och en ny valp måste rekryteras.

 

Så långt är det väl inga problem. Men sen kommer allt huvudbry. Var hittar jag den där valpkullen som motsvarar förväntningarna? Annonser kollas, hundkännare rådfrågas, stamtavlor lusläses, uppfödare kontaktas, valpkullar kontrolleras …

 

 Nej, det är sannerligen ingen lätt uppgift att välja valp. Ibland känns det faktiskt som ett lotteri.

 

Enligt min åsikt ska det – självklart – inte vara för lite jaktlust när valpen så småningom kommer ut i skogen på älgjakt. Men det ska heller inte vara för mycket, jaktidioter är sannerligen inte roliga att jaga med alla gånger. Lagom är bäst - tyvärr är det en karamell som är svår att få. Dessutom får ju huden gärna se bra ut.

 

Kolla på gänget i valplådan på bilden. Ur den kullen ska jag om några veckor välja ut en ersättaren för gamle Ruff.

 

Kommentera? Mejla bo.svensson@jaktidag.se

Visst förekommer det tjuvjakt på varg, visst förekommer det att människor ute i vargområdena tar lagen i egna händer i ren desperation över orättfärdig rovdjurspolitik. Det är jag väl medveten om. Men ingen kan få mig att tro att det går till som i den dokumentär som visades i SVT2!

 

Att det skulle finnas ett heltäckande nätverk av ”gerillasoldater” som har som sin livsuppgift att utrota vargen – nej, nej …

 

Jag har själv bott i skogsbygder, inom ett vargrevir, under drygt 30 år. Jag vet att ett sådant här nätverk inte skulle kunna hållas hemligt, rykten skulle med all säkerhet cirkulera.

 

 Det mest troliga är att det här handlar om ett litet gäng fanatiker som lurat skjortan av en naiv TV-reporter. Det var - milt uttryckt – lite väl mycket Rambo-stuk över hela upplägget. Avsågade gevär, stora fyrhjulsdrivna bilar på spaning i den snöiga natten, tunnor med napalm som brinner, varglyor som sprängs med dynamit, omedelbar död genom förgiftning … Verkligen ingredienser som passar in i vilken dålig actionfilm som helst.

 

Märkligt att reportern inte själv frågade sig: Varför ställer medlemmar i ett superhemligt och kriminellt nätverk upp i TV och berättar om sin verksamhet?

 

Redan där skulle han ju ha börjat fundera och ställt sig på bromsen.

 

Det finns ytterligare en teori – konspirationsteorin -  om hur den här TV-filmen har kommit till: Är det här ett beställningsverk av vargälskare, är filmen fejkad för att skapa opinion och stoppa den kommande vinterns vargjakt?

 

Nej, det är för magstarkt!

 

 

Det stormar inom Jägarnas Riksförbund. En del medlemmar tycker att förbundsstyrelsen är för otydlig i vargfrågan och kräver därför ”raka, klara besked och inget flum”!

 

Det här är på något sätt kännetecknande för Riksjägarna – inga krusiduller, pang på rödbetan, dunder och brak.

 

Det finns många starka viljor inom den här organisationen, vilket kan vara både till nackdel och fördel. Internt bråk är ju sällan bra, men samtidigt finns det här folk som glöder för sin uppgift, som även externt är beredda att ta hårda strider för förbundets åsikter.

 

Riksjägarna är inte så många – totalt runt 30 000 i hela landet – men de hörs och de tar alltid för sig i debatter. Det innebär också att de i förhållande till sin storlek har förvånansvärt mycket att säga till om i jakt-Sverige. Egentligen skulle ju storebror Jägareförbundet – med bortemot 200 000 medlemmar – vara totalt dominerande. Men så är det inte.

 

Ska bli intressant att se vad den senaste fajten inom Riksjägarna för med sig.

 

Svenska jägareförbundets styrelse har beslutat att säga nej till hela förslaget om en ny älg- och älgjaktsadministration. Det verkar drastiskt. Men förbundsstyrelsen anser att såväl jägarna som jägareförbundet förlorar för mycket på det nya systemet.

 

Mest surt verkar det vara att en hel del jaktadministration enligt förslaget skulle flyttas från förbundet till olika myndigheter. Vilket skulle minska förbundets intäkter med cirka 6 miljoner kronor.

 

Och visst kan det verka lite klåfingrigt att flytta arbetsuppgifter som förbundet – mig veterligt – sköter ganska väl. Kostnaderna lär inte bli mindre när jobbet hamnar hos någon myndighet. Snarare tvärt om …

 

Men samtidigt är jag tveksam till idén om att en intresseorganisation – som ju Jägareförbundet är – i stor utsträckning ska bygga upp sin verksamhet på att utföra uppdrag åt staten. En intresseorganisation ska vara självständig, inte ha någon beroendeställning gentemot stat och myndigheter.

 

Men är då inte Jägareförbundets nej till hela den nya älgförvaltningen ett utmärkt exempel på att förbundet verkligen kan ”sätta ner foten” och ta strid?

 

Jo, kanske. Men jag tror inte att jag är snett ute om jag säger att det här är mest ett inledande vapenskrammel. Vi får se vad som händer när regeringen börjar ställa krav …

 

 

     

I Vålådalen sitter nu ett gäng experter på ett symposium och funderar på hur den planerade vargflytten ska kunna genomföras. Sannerligen ingen lätt nöt att knäcka.

 

Enligt Naturvårdsverket - som ska ta fram handlingsplanen – är det minst 14 viktiga frågor som måste få ett svar innan det i praktiken kan bli någon flytt. Den svåraste frågan är förstås: Var ska vargarna sättas ut? Det måste ju vara områden som lämpar sig för vargar att leva i och det måste samtidigt vara områden där kollisionen med människor och tamdjur inte blir alltför svår. Oj. Oj … Var i hela fridens namn kan dessa områden finnas?

 

Samtidigt finns det vettigt folk som påstår att det egentligen inte spelar så stor roll var man sätter ut vargarna. De stannar ändå inte, de går precis dit de för tillfället vill!

 

Som exempel nämns Galven-tiken som ställde till med en sjuhelsikes massa problem i Norge. Hon fick inte skjutas eftersom hon bär på värdefulla finsk/ryska gener. Myndigheterna beslöt därför att hon skulle flyttas. Och så blev det.

 

Hon släpptes nära den svenska gränsen. De norska myndigheterna hoppades naturligtvis på att den här problemvargen skulle dra sig in i Sverige och på så sätt lösa deras inhemska problem.

 

Mycket riktigt, tiken stannade inte i området där hon släpptes. I stället gav hon sig ut på långvandring och ett tag befann hon sig mitt i Värmland. Hon hade då förflyttat sig bortemot tio mil. Men den norska glädjen blev inte så långvarig. Efter ett par veckor drog hon mot Norge igen …

 

Vad lär vi oss då av detta? Ja, kanske att idén med att försöka placera ut vargar inom vissa lämpliga områden inte är så bra. Kanske är idén rent av totalknäpp.

 

Vi får se när experterna i Vålådalen tänkt klart.

 

 

Andreas Carlgren, miljöministern, flaggar för att det faktiskt blir vargjakt även kommande vinter. Det låter ju bra.

 

Men, men … Först ska vi ha ett riksdagsval i höst. Och med ett regeringsskifte är ju  Carlgrens löften totalt värdelösa. Det är ingen speciellt djärv gissning när jag påstår att miljöpartiet tillsätter miljöministerposten i en röd-grön regering. Hur tror du då att det går med vargjakten? Göm den!

 

Förresten kommer jakten i stort att ligga risigt till i en sån situation. Miljöpartisterna är inga jaktvänner precis (i ärlighetens namn ska sägas att Per Gahrton är undantaget).

 

Nu är förvisso jakt inte allt här i livet. Men för många, många av oss betyder jakten väldigt, väldigt mycket. Så det gäller verkligen för oss att tänka till innan vi går till valurnorna i höst.

 

En organisation som verkar ha tagit ut regeringsskiftet i förskott är Naturskyddsföreningen. I en vitbok går föreningen till häftig attack på den nu sittande regeringens miljö- och naturpolitik. Det handlar om verkliga råsopar – och då inte minst när det gäller rovdjurspolitiken. Detta är attacker som naturligtvis ger fina pluspoäng om vi får miljöpartister, vänsterpartister och sossar i regeringen.

 

Det gäller ju att sitta i rätt knä när köttbenen ska fördelas …

 

 

Kommentar: Varför ägnar du dig åt partipolitik och skäller på vänsterblocket hela tiden? Är du kanske rå-moderat? Skriv sansat om jakt i stället!!!!

 

  

Tre rävjägare anfölls av en björn i närheten av Rättvik i Dalarna. De spårade räv och endast en av dem var beväpnad - med ett hagelgevär.

 

Två skott avlossades vid björnattacken. Det första för att skrämma iväg björnen, det andra för att klara livhanken (skottet sköts på bara ett par meters håll).

 

Två av jägarna är nu misstänkta för grov jaktbrott.

 

Och så långt hänger jag med. För i och med att det är ett skyddsvärt rovdjur som påskjutits på icke-jakttid, är det mer regel än undantag att polisen lämnar över ärendet till åklagare. Sedan är det åklagarens sak att avgöra om fallet ska läggas ner eller om åtal ska väckas.

 

I och med att jägarna var utrustade med enbart en hagelbössa, är det knappast troligt att de var ute för att verkligen jaga björn. De blev överrumplade helt enkelt och sköt i självförsvar. Och det mest troliga är väl att åklagaren lägger ner ärendet efter utredning.

 

Dock blir jag ordentligt förbannad när flera dagstidningar på sina nätupplagor talar om ”tjuvjakt” och ”tjuvjägare”. Att det skulle röra sig om tjuvjakt faller på sin egen orimlighet med tanke på valet av vapen och att kalla personer för tjuvjägare som varken är åtalade eller dömda är ingenting annat än förtal.   

 

Satt och läste en lång artikel i Aftonbladet om en rövare som snott 7,5 miljoner kronor från Röda Korset, hans arbetsgivare. Blev förstås både upprörd och förbannad. Det är ju att stjäla från jordbävningsoffren på Haiti.

 

Men det fanns något igenkännande i artikeln. Kom bara inte riktigt på vad som gav mig den känslan.

 

Så slog det mig plötsligt – jag har ju träffat den där lille, tunnhårige mannen. Har snackat en del med honom också.

 

Det var på en sån där tjusig, dyr köpejakt på ett gods i Sörmland som han dök upp. Elegant, verbalt begåvad, van att röra sig i salonger med äkta mattor och kristallkronor.

 

Han kunde inte ett piss om jakt, men han var mycket ivrig att lära sig. Den här mannen visste (precis som Göran Persson …) att om han skulle platsa bland de stora grabbarna och tjejerna på de sörmländska herresätena, då måste han också vara jägare. Här krävs det att du kan hantera en dubbelstudsare för att få vara med och leka.

 

Jag minns att jag lärde honom hur han skulle stå på passet för att inte röja sig när rådjuren närmade sig. Han var mycket tacksam. Trevlig, faktiskt.

 

Nä, stopp nu! Inte kan väl en bedragare, som stulit 7,5 miljoner kronor från nödlidande för att själv kunna leva lyxliv, betecknas som trevlig! Nej, nej.

 

Och vad vill jag då ha sagt med detta? Tja, kanske bara det, att det ibland finns både riktiga jägare och skitstövlar med på en jakt.

 

Kommentera? Mejla bo.svensson@jaktidag.se

 

  

Hemma igen efter ett par veckors semester i solen. Det är naturligtvis lite dålig tajming att dra iväg söder ut precis när lojakten sätter igång.

 

Men man gör sina misstag, som igelkotten sa när han klev ner från skurborsten …

 

Har dock följt inledningen på lojakten via webben. Och nog verkar det aningen märkligt att det sköts fullt så snabbt inom så många licensområden. Tilldelningarna stod uppenbarligen inte i proportion till tillgången på djur – och det är naturligtvis allvarligt.

 

En snörik vinter, som den här, tar hårt på rådjursstammen - på vissa ställen kan det till och med handla om utplåning. Vilket förstås är en katastrof i sig. Men det kommer också att innebär att lodjuren får svårt att finna föda inom stora områden, rådjur är ju ofta basmaten.

 

Inga rådjur och en för stor lodjursstam – det låter sannerligen inte bra! Risken är stor att skadorna på tamdjur ökar markant.

 

Mest snett verkar det ha gått när tilldelningen fastställdes i Gävleborg. Bara åtta djur fick skjutas – och de sköts snabbt … Nu har jägarna begärt att få skjuta ytterligare tolv. Så det är bara att hoppas att tilldelningsmissen rättas till.

 

För det var väl tänkt så med den nya rovdjurspolitiken, att besluten skulle flyttas ner till lokal nivå för att bli mer anpassade till den faktiska situationen. Eller …? Ska bli mycket intressant att se vad som händer i Gävleborg.

 

 

 

Snö, snö, snö … Skidåkarna kanske är glada, men jägare med hund deppar. Var själv ute med ett gäng inbitna harjägare häromdagen. Det gick inget vidare - trots en mycket duktig hamiltontik.

 

Tack vare en fantastisk jaktlust fick hon upp haren efter en och en halv timme. Men sedan blev det inte så mycket till drev, hon orkade helt enkelt inte i den djupa snön. Så det var bara att koppla och konstatera att harjakten är förstörd i stora delar av landet, kanske rent av hela landet. Dystert.

 

Frågan är också hur det ska gå med lojakten. Naturligtvis kommer snön att innebära stora problem för jakten och säkerligen blir det på sina håll svårt att skjuta hela tilldelningen. Och det är inte bra, för lodjursstammen måste hållas efter.

 

En snörik vinter som den här går hårt åt rådjuren. Finns det sedan en stor lodjurstam kan det bli riktigt katastrofalt, rådjuren kan slås ut totalt inom stora områden.

 

Så vill vi förstås inte ha det.

 

Jägareförbundet hade begärt att 380 lodjur skulle få skjutas under årets jakt, enligt ett pressmedlande. Nu blev tilldelningen 209 – alltså 171 färre än vad Jägareförbundet förordat.

 

Hur kan Jägareförbundets och Naturvårdsverkets bedömningar av den svenska lodjursstammen skilja sig så enormt?

 

OK, Jägareförbundet är en intresseorganisation som ska jobba för att de svenska jägarna och deras möjligheter till jakt. Men jag vägrar tro att förbundet är berett att ta i i överkant och på så sätt försöka pressa upp avskjutningen. Nej, mer seriöst än så är nog Jägareförbundet – även om Jan Guillo är av en annan uppfattning.

 

Har då Naturvårdsverket någon anledning att hålla nere licenstilldelningen på lodjur. Knappast. Verket har ett riksdagsbeslut att hålla sig till när det gäller hur stor lodjursstam vi ska ha i landet och vi får utgå ifrån att man tagit hänsyn till detta när licenstilldelningen spikades.

 

Men ändå – ställ 209 mot 380 … Skillnaden är på tok för stor. Det är självklart någonting som inte stämmer.

 

Både Jägarförbundet och Naturvårdsverket vill naturligtvis att vi ska ha en bra och livskraftig lodjurstam - och båda har tillgång till kvalificerade forskningsrön och expertkompetens. Men ändå blir det så här snett. Varför? Kan någon förklara det för mig!     

Har just kommit hem efter att ha varit ute och städat upp efter ett par vargar. Ett ganska otrevligt jobb.

 

Grannen Joakim ringde på eftermiddagen. Han hade sett en älg ligga i utkanten av byn, ”det verkade som om den hade svårt att röra sig”.

 

På med vinterjacka, mössa och stövlar. In i bilen och iväg bort mot platsen där älgen skall finnas. Mycket riktigt – i snön ligger en liten pinntjur. Den kastar med huvudet, klipper med öronen och stirrar skräckslaget när jag närmar mig. Men den kan inte resa sig. I legan ser jag blod och urin.

 

Hem igen. Samtal till polisen, som ger klartecken för avlivning. Dock skall länsstyrelsen meddelas om det verkar som om älgen är skadad av varg.

 

Fram med bössan ur vapenskåpet. Tillbaka till älgen. Ett skott från 20 meters håll avslutar lidandet.

 

Det visar sig att båda bakbenen är svårt sargade av vargbett. Sannerligen ingen vacker syn.

 

Länsstyrelsens besiktningsman konstaterar att detta var ytterligare ett fall i vår närhet där vargarna attackerat en älg men inte lyckats döda den. Hans teori är att ett nytt par etablerat sig här uppe, ett par som är ungt och dåligt på att jaga.

 

Kompisen Lars tar fram traktorn och forslar bort älgkroppen. Sen är städuppdraget klart.

 

Skulle önska att ett gäng vargkramare fick ta sig an det här jobbet nästa gång.

 

 

 

 

 

 

En befarad överskjutning – och som råge på allt elände var det en påskjutning …

 

Vargjakten kunde väl knappast ha fått en sämre avslutning. Alla de som skrikit och förfasat sig över vargjakten i synnerhet och jägarna i allmänhet får nu anledning att ta hela klagolåten i repris.

 

Det har varit för många påskjutningar under den här vargjakten, inget snack om den saken. Men varför har det blivit så?

 

Nej, det beror inte på dåliga skyttar, jägarna är vältränade och väl förberedda. Däremot spelar det nog roll att vargen är ett nytt jaktbart vilt för de flesta. Vargen uppträder inte som älgen eller rådjuret. Den är smidig, den kastar snabbt och den är mer oförutsägbar. Därför blir ibland ett annorlunda sätt att skjuta mot vad man är van vid.

 

Säkerligen sitter våra jägarorganisationer redan nu och funderar på hur ett träningsskytte inför kommande vargjakter ska läggas upp. Och det är bra! Men vi får hoppas att våra representanter inte dras med i den allmänna hysterin och försöker utbilda och licensiera några ”proffsjägare” för vargjakt. Det vore att underkänna jägarkåren i stort.

 

Vargjakten ska – precis som all annan svensk jakt – bygga på att vanliga jägare tar sig an uppgiften med stort intresse, stort ansvar och stor vilja att förkovra sig.

 

Kommentera? Mejla  bo.svensson@jaktidag.se   

Det är svårt med debatter i TV. Ofta blir det en stunds pajkastning där en massa människor sitter och skriker i munnen på varandra. Vargjaktsdebatten i TV4 var inget undantag.

 

Det blir heller inte bättre av att programledaren är dåligt påläst och allmänt oengagerad.

 

Om man - mitt i allt kaos -  ska försöka utse några segrare i den här debatten, så ligger nog jaktmotståndarna bäst till. Mikael Karlsson, Naturskyddsföreningens ordförande, är kunnig och vältalig och en driven debattör. Han är svår att tas med.

 

Vid sin sida hade han miljöpartisten och jägaren Per Garthon. Han  gick fram som en slåttermaskin och samlade de lättköpta populistiska poängen. Ungefär så som man kan vänta sig av en slipad politiker.

 

På ”ja-sidan” – alltså bland dom som förespråkar vargjakt – gick det tungt. Jägareförbundets ordförande Torsten Mörner gjorde en ganska slätstruken insats. Det märktes tydligt att han inte kände sig bekväm i den här debatten. Kanske hade han önskat sig och väntat sig en högre debattnivå. Nu såg han mest lidande ut.

 

Och Riksjägarnas representant, han började med att ”skjuta sig själv i foten”. Att i en sådan här debatt gå ut och förklara att ”vi klarar oss helt utan vargar”, alltså att samtliga vargar borde skjutas bort, det är att förse jaktmotståndarna med både bränsle och ammunition. De tackade naturligtvis och tog emot.

 

Som tur var fanns Olof Liberg, vargforskaren, på plats. Han är rak och tydlig – och vettig. Han försökte verkligen med glöd förklara varför vargjakten är nödvändig. Men frågan är om det gick hem.

 

Så i stort var det nog jaktmotståndarna som tog hem den här matchen. Tyvärr. 

 

Kommentera? Mejla  bo.svensson@jaktidag.se 

 

 

 

Vem har rätt? Jag vet …

Skjutglada mördare – eller skickliga jägare i en väl genomförd jakt? Ja, åsikterna har - milt uttryckt - varit skilda om den nyligen genomförda vargjakten. Extra tydligt märks detta i våra kvällstidningar. Jag kan inte låta bli att citera vad två kolumnister skriver i sina tidningar på samma dag.

I Aftonbladet skriver Elisabeth Höglund – före detta politisk reporter och cha-cha-dansare i TV:

Vargslakten är en skam för Sverige

Mest upprörande var det sätt på vilket årets vargjakt bedrevs. Jägare bland annat i Dalarna, där varghatet frodas mest, hade i dagar, kanske veckor, i förväg spårat och ringat in vargarna med hjälp av bilar och snöskotrar. När jaktögonblicket infann sig i soluppgången den 2 januari var det bara för jägarna att lyfta bössan. De inringade vargarna hade inte en chans. Det handlade inte om jakt. Det handlade om avrättning.

I Expressen skriver Tommy Hammarström – prisbelönad natur- och miljöskribent och jägare:

Vargjakten en riktig succé

Licensjakten och beslutet att skjuta 27 vargar är en direkt följd av riksdagsbeslutet i vårasom att begränsa den svenska vargstammen till 210 djur. Detta beslut kan man kritrisera men man kan inte bara yrvaket hioppa upp och anklaga jägarna för att vara mördare och vargstammens dödgrävare och allt vad som sagts i den upphettade debatten.

Jägarna verkställde bara vad riksdagen beslutat, och de gjorde det skickligt och effektivt.

Jag har helt klart för mig vem av de här två som har rätt …
 

Kommentera? Mejla bo.svensson@jaktidag.se

 Små och stora knäppgökar

En historisk dag – en fantastisk upplevelse

Klart man ställer upp!  

Talade i telefon med Anders häromkvällen. Han är en av de många tusen som registrerat sig för vargjakt.

Kommentera? Mejla bo.svensson@jaktidag.se

Ett litet steg i rätt riktning

 Fast i vargsaxen

Tack, du  gamle pejl - du har räddat livet på min kompis!

Här är en bra älg detsamma som en död älg

Gris - eller vilt? Enkelt val!